...ja men visst är det så typiskt.
Det välbekanta bulret v hemglassbilen hördes plötsligt utanför fömstret. jag kan ge fan på att han plingade extra många gånger bara för att väcka upp mina barn ur lördagskoman. Och alla tre knattarna ropade unisont; GLASS.
Och som den mesige mamman jag är så klev vi ut på altanen, gick bort till glassbilen och köpte glass.
De skulle ju ha allt, men som tur är så är utbudet för låglaktosglass inte jättestort så det blev en låda.

Lille Ville hade jag på armen, Gurkan och Hugo sprang snabbt tillbaka med glassen och jag travade efter som en ardenner på grönbete.
Och för att spar tid (verkligen jättebra)så klev jag upp på rutchkanetrappan som står precis brevid altanen och skulle fortsätta upp. Problemet blev bara att det visade sig när jag stod på översta trappsteget (ca 75 cm upp) att den hade ruttnat sönder och jag pangade ner i marken, rakt på fötterna men jag blev nog tjugo centimeter kortare.

Kotkompression, jag lovar.
Så nu halvligger jag i soffan, kommen knappt upp, kan inte sitta, och går som ett gammalt troll.

Snälla tyck lite synd om mig nu.
DET GÖR ONT.
Därför är jag tvingad att äta lite chips, som kompensation liksom.

Och tidigare igår så ringde min kära syster från "over there" och hade ramlat i trappan och slagit upp svanskotan.
AJ.

Så man kan säga att jag gjorde detta i rent sympatisyfte. Syster och syster i mellan liksom.

Nä, nu skall jag tycka synd om mig en stund. Sedan får det vara bra.

Hittade till och med en passande bild. Men efter det tog energin slut.