.... jag hade ju lovat Hugo att cykla med honom til Mulle imorse.
Och det var jag ju tvingad  till då. Har man lovat så har man lovat. Så jag stapplade ut med alla ungarna (se olyckan i går kväll) och stoppade in dem i cykelvagnen och tampade iväg. Fy f-n vad ont det gjorde i ryggen, men vad skall man göra det är ju bara att bita ihop liksom.
Nåväl, kommer fram dit där de brukar mötas.
Ingen där.
nähä.

Cyklar ner til samhället, ingen där. Möter en tant som tydligen hör att jag säger till Hugo att jag inte vet vart Mulle är, och hon säger att de är på väg till Sikabacken. Och det är en bit kan man säga.....
Så jag fick bara bita ihop ännu mera och trampa dit.

Och när vi kommer dit;
Ingen där.

Nähä. då sket vi i det och fikade själva i en kohage och jagade katter och plockadepåskliljor.
Ungarna lekte på lekplatsen ett tag tills det var dags att åka hem och göra lunch.
Min rygg hatade mig hela vägen hem, och gör det fortfarande.

Så nu är man här. JAg kan inte sitta, det gör ont att stå och jag är på ett bedrövligt humör.
Men tre barn att leka med.
Tack för DVD.