jodå.
nu är skolan slut, och igår kastades eleverna ut på rutchkanan ut i livet.
vi hade måga tårfyllda avsked och glädjetjut och det var trevligt.

När jag stod i fönstret och kollade på alla elevernas släkt och vänner som stod där ute, väntandes så kom jag ihåg när jag tog studenten.
jag räknade snabbt bakåt och insåg att när jag tog examen så var mina elever precis födda. Hm. hur gammal är jag nu då???

i alla fall, det var sommaren 1990, det var varmt och gött och vi skulle avsluta vår treåriga samhällsvetenskapliga (hette det då) utbildning på Sigrid Rubebecksgymnasium i Göteborg.
Självklart hade vi haft champagnefrukost på morgonen, och sedan knallade vi till skolan för att ta kort och annat.
Minns när vi skule gå ut till våra väntandes föräldrar och släkt som stod ute i hagaparken. Vi knallade ut, klass efter klass och vi i S3b ropade och kastade våra mössar, allt enligt tradition. ut på planen överröst med saker runt halsen, fixk sitta på ett bilflak på vägen hem och min bror satt och tutade med en oerhört irriterande tuta hela vägen hem. (Tills den gick sönder och jag blev glad)
.
Men när vi gick ut så såg lärarna såg på nåt sätt stolta ut och det är först idag som jag fattar varför.

För igår så stod jag där, stolt som en tupp, och lite ängslig kanske för vissa, hur kommer det att gå för dem.
de har jobbat och slitit, de flesta har haft det tufft och ändå gjort det bästa, och utvecklats och mognat.
Och det är den där mognaden som är rolig att se.

jag fick många kramar, glada av skumpa så utropade de klassiska " Öhhh du är det bästa läraren asså".....och i nästa sekund så var det Studentsången som var på tapeten.

och sedan åkte de.

och kvarlämnade en tystand och tomhet som jag nu förstår att mina gamla lärare kände.

Och innan jag vet ordet av så kommer jag själv står där ute och vänta på att mina pojkar kommer utspringandes i livet, ur skolans trygga famn.

Cirkeln sluts.