nu vill jag bara klargöra en sak

..och det är att där jag växte upp, i underbara Götet alltså, så firar man påsk på PÅSKAFTON, dvs det är DÅ man går runt  och är påskgubbar och kärringar. Inte som här nere i Småland där de verkar ha fått allt om bakfoten, då de små barnen går ut på skärtorsdagen. (helt knäppt eller hur?)

Nu är jag ju då tvingad att dra den här historien som flera av er säkert känner till men som jag bjuder på. Sån är jag. Maken tycker den är helt superrolig och har alltid en helt annan version än jag.  I hans version är jag mer ilsk och otrevlig. Döm själva vem ni tror på.....

När jag precis hade flyttat hit så var vi hemma på just, skärtorsdagen. Och i och med att det inte fanns i mitt medvetande att plötsligt skulle det komma barn så var ju inget förberett (till skillnad från i år faktiskt).
Satt hemma och skötte mina egna affärer, då det ringde på dörren.

Vi bodde på andra våningen så istället för att gå ner för alla trapporna brukade vi bara öppna hallfönstret och kika ner.
Och det gjorde jag, min vana trogen.
Där nere stod det två pojkar. En hade en konstig väst på sig, och en hade en löjlig hatt. En av dem hade en ful korg i näven.
-Vad vill ni? ropade jag från ovan.(Pär påstår att jag lät arg, men det gjorde jag ICKE)
-Eh, hej, eh, glad påsk, utbrast de .
-Jaha, Gla´ påsk själva, sa jag. ....och väntade på nåt mer. de stod tysta och stirrade på mig.
-Ja, ville ni nåt mera eller? sa jag och såg frågande ut.
-Eh, nej sa de och trampade iväg och såg lite molokna ut.

Manen frågade vem det var, och jag sa- Ah det var ett par ungar som hade skitfula kläder och som sa Glad Påsk.
-Men de var ju påskgubbar, sa Pär. Men det förnekade jag bestämt.
Tittade ut genom fönstret och jo riktigt, de gick till nästa hus och sträckte fram den fjantiga korgen och tiggde godis.

Så det kom aldrig några mera barn och ringde på så länge som vi bodde där. Ryktet spred väl sig om den elaka häxan från Blåkulla.
  Det är ju det jag säger - jag ÄR häxan Surtant!!

Så jag lovar att i år skall jag försöka att INTE skrämma iväg några barn. Om de vågar komma hit vill säga!

Vad tycker du då?...

Skriv vad du tycker (snällt tack):

Jag heter så mycket som:
Glöm aldrig mig!?

E-post: (syns inte)

URL/Bloggadress:

Vad jag vill ha sagt är...:

Trackback
RSS 2.0