det har jag helt glömt av i min drogdimma efter operationen.

igår firade vi alla akademiker, och idag skall vi fira arbetarna. Så lång allt väl.
sedan kommer den konstiga frågan.
varför demonstrerar man?

Jag har på nåt sätt aldrig kommit underfund med detta tilltag. Självklart är det ju bra att gå ut och stödja i förbrödringens tidevarv, de somär mindre bemedlade i kanske något u-land eller någon sydamerikanskt land med någon diktator.
Visst.
Men när man i Sverige går ut och protesterar mot den förda politiken så känns det galet. Varför protestera mot sig själv?
Nu har vi ju haft ett systemskifte, så nu kan "di röda" ut  och demonstrera igen.

Men innan, när sossarna styrt landet i 40 år och första maj tågen stoltserade med banderoller som "ropen skalla - jobb till alla" , "tänk på fattigpensionären" osv, så undrar jag. det man demostrerar mot är ju den egna regeringens politik. Alltså den regering man uppenbarligen röstat på.
Om man nu måste gå ut och demonstrera mot det som man röstat på - varför röstar man nästa gång på samma sak, som man uppenbarligen var missnöjd med?

Ni förstår ju att jag är ingen retoriker av någon klass, men ibland undrar jag bara.
Fundera står ju var och en fritt att göra. Är det någon som kan förklara detta fenomen?

Eller inte.