imorse åkte  jag in med spänd förväntan till ortopeden.

haltade in i korridoren, satte mig på anvisad plats, och blev senare invisad i ett öststatsliknade rum. Där fick jag lägga mig på en brits, och efter en stund kom en liten människa och tog av gipset.
Jag behöver väl kanppast säga att hon var ganska hårdhänt. böjde mina tår hit och dit, fram och tillbaka för att på något sätt vagga av gipsskena. Istället för att bara lyfta av den rakt ut. (hade jag tyckt var enklast....men men)

Sedan kom den av.

I slutet av mitt ben satt en annan männsiskas fot. visst, jag kände igen huvuddragen av foten. lite knotiga tår så där som står åt olika håll, huller om buller. Men där slutade likheterna.
 
Den var rak. Och smal.

den var på nåt sätt surrealistiskt fin.

Men sedan ser jag ju att gipset har klämt och skavt rätt bra. Jag var skinnflådd runt tre av stygnen. Det såg infekterat ut.

(men min otäcka dröm om likmaskarna i gipset slog alltså inte in, vilket kändes som tur.)

-Ehmmm, jaha, hmmm, sa öststatssköterskan när hon såg min fot. själv tyckte jag den luktade illa.(långkok i varmt gips i två veckor....) hon baddade och tvättade och pillade och jag låg där och försökte se glad ut.

inkommer herr Ortoped. Han verkar ha varit med i en cykelolycka för han var på nåt sätt översållad i ansiktet med stora skrapsår. men jag ville inte gå in närmare på det. Han kikar, och säger följande. -Njaeee, jag kan ju inte säga att det har läkt till 100%. Gipset  måste ha varit blött.

jag rannsakade snabbt mig själv. har inte badat. har haft foten i plastpåse när jag duschat. har inte sprungit genom vatten spridaren.

-Det är såret som har läckt, och det har ju blött en del. Så då kan det bli så. säger han och jag kunde andas ut. Mitt engagemang kunde alltså inte (?) ifrågasättas.

-Men vi får ta och skära bort den här DÖDA huden här, säger han till öststatssköterskan som med mord i blicket tar fra ett knivblad.

Sedan knallar han iväg, och lämnar mig i händerna på Olga som resolut tog och började karva bort det DÖDA huden och sedan tar hon stygnen, sätter på ett litet fint förband. och sedan blir jag utpassad i korridoren, men förmaningen att gå till distriksläkeren om det inte blir bättre. -Då blir det a n t i b i o t i k a, säger hon på ett överdrivet långsamt sätt somom jag vore förståndshandikappad.

Men det kändes mycket myska att se den där främmande foten, och att hoppa omkring utan den fjantiga klacken. Skall se om jag kan klämma in mig i ett par stora Crocks, där borde jag få plats.

Så nu. Nu har jag målat tånaglarna RÖDA, och nu får jag försöka sola bort den envist bleka färgen.

man vill ju vara snygg bilateralt liksom.


en annan sak som jag märker först nu...gipset hade en viss smärtstillande effekt och gjorde så att benbitarna inte kunde skava mot varandra.
det märker jag nu.

Aj.