alltås, jag nästan avskyr att VABBA. ja det gör jag. stryp mig hellre långsamt.

Jo men att vara hemma med två snoriga och fullkomlig galna barn som sitter som klisterlappar på benen är inte kul. det kan vi konstatera. en gång för alla.

jupp.

Gurkan har kruppat hela natten. Och ni som har kruppbarn vet ju hur kul det är. Som att få en böld på ett mindre synligt ställe. Manfår ge mediciner och sitta uppe mitt i natten och stirra in i mörkret, och så var jag ute en sväng på altanen, men ungen inlindad i en filt, och så tittade vi lite på stjärnorna, tills han sa att -Nu vill jag sova, mamma.

japp, det skall du få älskling. Om jag får.

Ville vaknade i morse och ville inte gå ur sängen. Snoret gled sakta ur honom, när astma hostan hackade igång, och han såg så där ledsen ut som bara ett verkligt förkylt barn kan göra.

och honom kan man ju inte släppa till dagis. Nä.
Så det var ju bara att se glad ut och vara hemma.

så nu har jag varit hemma. Med en böld i mitt operationsärr dessutom så jag fick åka till sjukhuset med. Där tog den trevlige med ack så brutale doktorn fram en spruta med en mycket vass kanyl på och stack in den. -vilken tur, sa han. det var bara en cysta.

mmmm. Tur för vem? och varför?

Men nu har jag fått antibiotika. Så nu skall jag väl bli frisk oxå, kanske, eventuellt. Och hör ni inte av mig på ett par dagar så har den inte hjälpt. Då har jag drunknat i mina egn kroppsvätskor i ett desperat försök att nå telefonen för att ringa 112.