gick tidigare (fem minuter bara visserligen) från mötet på jobbet och sprang ner till bussen, för man ville ju ändå hem. regnade gjorde det, ett sånt därnt snett regn som hamnar inne i näsan och gör en så där ledsen liksom.

stod där och småfrös fem i fem och glodde efter bussen. Och glodde det gjorde jag, för inte kom det nån buss inte. Grrr, började jag morra för mig själv och när det hade gått tjugo minuter och bussrackarn inte hade dykt upp så ringde jag bussupplysningen. det är väl en typ av tjänst som kan spåra upp försvunna bussar.

Och det var ingen som hade en aaaaning om vart bussen var nånstans... Så så där mycket upplysning var det ju inte.

Surt. Där stod jag med mitt snea regn upp i näsan, och ungar som väntade, och barnvakter som var trött och vill hem, och jag var just på väg att bli riktigt ARG  för att det hade gått en halvtimme....
men då kom den i ilfart. 
Chaffisen panikbromsade framför hållplatsen och vinkade desperat med händerna, som att säga åt oss, snabba på snabba på. Ni behöver inte stämpla, skriker han som om det skulle vara nån jädra ynnest. Jag har redan månadskort pucko, tänkte jag vråla, men det blev liksom aldrig av. knuffades längre och längre bak i bussen tills jag hamnade bland de där tuffa killarna längst bak.

men jag fick ju en sittplats i alla fall. När vi nästan var hemma så slår chaffisen på mikrofonen och flåsar fram som en astmasjuk pekinges -"Hrm, hrm, jag vill be passagerarna om tack för att ni orkade vänta på bussen"

men vaddå, orkade vänta? han de vi något val eller?
-Nej, nu orkar jag inte vänta, nu GÅR jag hem i två å en halv mil, för nu ORKAR inte jag...VÄNTA.

Ja. Jo. Såatte.....

Men vänta tills på lördag.....
..
Då blir det ...........