....som ter sig som ett vägskäl. När man måste välja vad som är det rätta att göra.

När man ser tillbaka på år som bara gått, när man tänker på den enorma massa av energi man lagt ner till synes för ingen nytta. En del människor tar och tar och tar, men lyckas inte ge något tillbaka. Allt blir lögner och svek.

När det går till den grad att man upplever sig lurad. Lurad på vad man trodde var, lurad på vad man trodde skulle bli. Men så här i retrospektiv; varningarna fanns redan långt långt innan.

Jag önskar att jag satt stopp tidigare, och ställt krav på att en del människor skall söka hjälp och inte lägga över sin sjukdom på någon annan, att ta ansvar helt enkelt. Att rulla tillbaka bollen på den rätta planhalvan. Att ge tillbaka paketet med skuld som inte jag har paketerat, och ej heller önskat. Att få lägga av sig den tunga bördan av dåligt samvete att man inte hör av sig för att man bara inte orkar höra samma visa om och om igen och som går ut på att det alltid är någons annans fel att personen mår dåligt.

Det är inte mitt fel. Det är ingens fel.

Men det är inte mitt ansvar att se till att du mår bra. Det är DITT ansvar.

Jag börjar min långa resa med att återställa ordningen i mitt liv. Det tar jag ansvar för.

jag börjar nu, jag rensar. Mer saker kommer att ryka, det kan jag lova. Det känns upplyftande, sorgligt och framför allt, fantastiskt skönt att  ha modet att sätta stopp.