Var på hockey igår. Kollade in Tingsryd.

Hamnade bredvid en gubbe, som luktade skumt, hade en enda tand i underkäken och hans fru såg ut som en påtänd kopia av Helene  Billgren.

Skumt. Och varenda gång som jag råkade vända mig åt hans håll (rinken låg liksom åt det hållet) så trodde han att  jag ville prata med honom. det innebär att han befann sig i en konversation med mig. En ofrivillig sådan. Dessutom hade han ett enormt behov av att förklara vad det var som hände på isen. -Det är icing nu. Det betuder att pucken åkte över de två blåa linjerna.

Antingen så jag korkad ut och som om jag inte fattade något om hockey eller så hade han ett stort socialt behov.

TAIF:s hejarklack sjöng ramsor som ingen hörde vad de gick ut på. kan ha varit dialekten, vad vet jag.
Det lät som ett mummel som stegrades i volym och som avslutades med att ordentligt vrål, och alla såg lyckliga ut. Jag vet inte vad de menade.

Det är alltid roligt att gå på hockey tycker jag. Det drar til alla och man kan se de mest besynnerliga människor beträda gatorna.

En dam stod med en läkarrock på sig och tryckte i sig korv. Jag tittade frågande på min man och han visste tydligen att hon står i kiosken och säljer korv.

I läkarrock?

Hm. Men det är nyttigt att dyka in i ett nytt mikrokosmos. Man får perspektiv på livet. Man tror att man har sett allt, men det har man inte. För andra så är det fullständigt naturligt.