Alltså, om man läser artikeln i Aftonbladet om att svenskarna inte tycker att det behövs barnfria zoner, så säger jag Tack Sverige.
Man kan ju visserligen förstå att man vill ha det lugnt och skönt ibland, jag menar jag som trebarnsmamma tycker att det är underbart att få ha det tyst och lugnt. Så egentligen kanske vi skulle få ha barnfira zoner hema. Jag skulle kunna tänka mig att införa på, tex en fredagskväll, barnfritt hemma i min soffa.

Då kanske jag vill ha det lugnt och tyst. Inga barn, och hur det än är, jag älskar mina barn över allt annat, men det är förbannat skönt när de har gått och lagt sig för att sova.

Då har jag, som jag brukar säga, mammatid. Det betyder att nu skall jag ha det lugnt och skönt. Och det verkar ungarna fatta. Skönt säger jag.

Och visst är det inte alltid så kul att hamna brevid en skrikande barnfamilj, där ungarna hoppar upp och ner i sätena och drar mössan av folk, och skriker, springer och pillar på allt och alla. Det kan jag stå ut med till en viss gräns. Vad jag INTE står ut med  är när föräldrarna inte gör något åt sina bråkiga barn.

De småler lite till mig, precis som om jag skulle ha överseende med deras barns dåliga uppfostran?! Nej, du. Då brukar jag höja på ena ögonbrynet.
Men att därifrån ha ett barn som skriker för att det är en liten bebis, eller att den har slagit sig eller ont i magen (ni vet en av de två miljoner anledningarna till varför ett barn kan skrika) så är det OK: det har jag absolut överseende med.

Men när föräldrarna sitter på sitt arsle och bara (kanske) tittar på när deras ungar förpestar luft och omgivning där man är, vare sig det är på en restaurang, cafe, eller tåg så sätter jag stopp.
Det skulle jag inte låta mina ungar göra.

de ungarna skulle jag kunna vrida om örat på, men det är förbjudet. Så jag får göra det i fantasin medan jag ler mot slappeföräldrarna med en ögonbryn höjt.