Grattis alla mammor!

I aftonblaskan idag så kan man få lära sig hur man gör för att se ut som Mary-Kate Olsen.



Och jag i min enfald som inte visste att detta var en look som man måste anlägga och jobba på. Att man faktiskt måste lägga ner tid och smink oc gyd-vet-vad för produkter för att se så där lagom sömnig, nyuppvaknad ut.

Så ser jag ut morgonen efter jag glömt sminka av mig. Efter en rysarfest utan vattenintag, ett fasligt hallabaloo där man stuper i säng, halvt påklädd med resterna av en halv special i näven.


.

Är fantastiskt trött. Antar att det är senaste veckan som kommer i kapp nu.
har ju varit på sjukhuset med lillVille , fick åka in 0330 måndag morgon med en liten ledsen kille med mycket ont i magen. Inlagda och vi fick komma hem på torsdagen. Så det var några nätter som man liksom tappade ganska mycket sömn, och dagar som var oroliga.
Kräver energi som jag uppenbarligen har gjort slut på.

Och inte fick vi någon superdiagnos heller. subileus (snabbt övergående tarmstopp) och ett bråck på magmunnen är väl troligt.
Men har mår bättre nu. Vi får nog åka tillgöteborg till en specialist där som skall kolla upp honom ordentligt.

Igår kväll var jag så extremt trött så jag orkade inte vara vaken till kl 21. Sov som en stock i 11 timmar. Hjälpte det?

Nu sitter jag här och nickar igen.

Skönhetssömn - nästa.

..Ja det är sant.
Jag har varit på ett finfint bröllop. Och inte vilket bröllop som helst, utan min kära bror och numera svägerskas.

På Hamburgö, i Bohusläns skärgård, på klipporna. Solen sken, Himlen var blå. Havet glittrade och brudparet var underbara. Hugo tyckte inte att jag var SÅ pinsam trots attjag grät flera gånger om.

Trevlig fest, god mat och dans fram till på småtimmarna. God frukost, och ett underbart läge på Hamburgö gamla skola.

Hade det så kul!!!

Har idag varit på egotripp och fixat naglarna. Supernajs. Svårt att skriva bara på datorn. det är ungefär som att sätta  på sig ett par trädgårdsvantar och sätta sig och skriva på världens minsta dator. det är svårt.
och så låter det tipp tapp tipp tapp. eller klicketiklick, beroende på vilken del av landet man kommer ifrån.

Och varför har jag gjort detta då? Och klippning igår! Allt på en gång? Vadan detta......

Jo skall på bröllop på lördag! Det är min lille lille lillebror som skall gifta sig! Nja, nu är ju han inte så liten, han är ju över trettio. Men ändå.Han är ju ändå min lillebror. Snyft. Hugo säger att jag inte får gråta i kyrkan, för "det skulle bli så pinsamt"
Jaha. Skall jag behöva skärpa till mig? Kan jag inte få gråta? JO! banne mig, det är min rätt som syster att få lipa.

Så det så.

    snörvel. Inte bara allergi.

...allt är förlåtet. NORGE har vunnit stort. Du kan komma ut ur din grotta nu, och sluta skämmas för att att du gav Norge sista platsen,

det är nytt nu. Vi gläds men Norge, det härliga goa landet som jag gillar. Göy, och så koselig att se er i Oslo nästa år.

GRATTIS!!!

Ha ett underbart 17 maj!!!!!

En dag stod hon där när jag skulle gå hem från jobbet. Hon stirrade och jag kände mig plötsligt som ett jagat djur i bur.
Krampaktigt höll hon i sin docka som hon insisterade att kalla för Arne. den där dockan gav mig rysningar. 'Hon, hon var som en trasdocka i dockans hand. Arne, han styrde och ställde och det tyckte jag inte om.  Han pratade ryska med kvinnan som svarade på dalsländska.

det hela kändes surrealistiskt.

Sedan var jag tvungen att gå hem.

Nu har jag upptäckt det första hålet i min annars så fina gräsmatta. Förra året var det ju en mullvad som gäckade mig i flera månader, och till slut lyckades den f¨å gräsmattan att se ut om en bomb hade exploderat under jord. Underminerat hela marken liksom. Otäckt. Man kunde trampa igenom marken när som helst, och det kändes ju inte så tryggt.

men till slut fick jag den. En vacker morgon låg han där, viftandes, och fast i fällan.

Sedan fick gräsmattan vara fin.

Som sagt. Nu har den jäkelns avkomma hittat hit för att hämnas antagligen. Men jag skall nog ta den. Jag är listigare än så.

Undra om jag skulle helt enkelt annonsera efter en jägare som kunde komma hit och ta det rackaren.
Tror att jag skall ringa den här killen. "Bills MullvadsService AB i Osaby"



Han har ju ordentliga doningar i alla fall , och verkar ha ett jäkla temprament så han ger sig nog inte i första taget.
Det behövs.

Nä, jag skall nu gå ut och se om jag kan skrämma ihjäl den, genom att vråla ner gamla Meatloaf hits i hans tunnel.

Gick omkring lite på måfå kändes det som iträdgården och använde kantklipparen. Plötsligt fick jag en känsla av att vilja skrämma grannarna lite, så jag gasade allt vad jag kunde.

Jösses, vad den lät. Nyfikna Rut i huset mitt över stack genast ut huvudet genom köksfönstret och blängde friskt på mig. Jag höll upp klipparen ovan huvudet och gjorde några utfall mot henne, allt medan jag gasade vilt så att det rök om den.

Sedan kände jag för kaffe.

hittade en härlig blogg eller vad jag skall kalla den. Unik på sitt eget lilla vis.
varför?
Själv skrattar jag så jag gråter.

Kolla själva.

Pills, thrills & Bellyaches.

Nä stopp sa mannen på gatan. Vet du inte att det är farligt att gå över här? Jag tittade mig omkring. Inga bilar. Inga barn. Ingenting.
Nä-sa jag och började darra på underläppen. Visste egentligen inte varför.

Sedan tog han mig i handen och gick över gatan. Han hand var kall, blek och den gav mig känslan av en döende makrill. När vi kommit över så släppte han min hand  lite för hastigt, såg sig om och gick in i skogen.

Senare förstod jag varför.

....att ikväll tävlar Sverige och Malena i ESC.  Det hade jag glömt eller förträngt eller vad man skall säga. Tycker att det verkar omöjligt att säga hur det skall gå. Nu förtiden röstar folk hur som helst, och på vad som helst. Slänger manin lite dans och lite naket kan det gå hela vägen hem.
Eller hela vägen ut nedför backen. Man vet liksom inte. Ibland känns det bra. Artisten har satt numret perfekt, och applåderna rullar in över scenen, de andra tävlande har sjungit falskt, kissat ner sig eller kommit in fulla.  Så man sitter ju där och tror att det liksom kommer att gåspikrakt upp till toppen.

Men ju mera röstningarna görs, desta mera undrar man vad folk röstar med egentligen. För det går inte alls som man har tänkt sig. Det går åt skogen.

Så ikväll säger jag ingenting. Kanske inte ens skall titta. bestämmer mig sedan. För OM jag tittar, kommer Malena inte gå till final. OM jag inte tittar så kommer jag missa hela spektaklet. Jag vet inte, skall jag offra mig?

Vi får se. Jag beslutar sedan. Det är väl lika bra att hoppas på det bästa och vänta sig det värsta.

Och inte tvärt om.

Aftonbladet hade en käck tjänst för oss som inte vet hur man står. Som inte vet hur man skall rösta. Som liksom inte har fattat VAD och varför eller HUR man skall rösta i EU-valet.

Här kan man klicka i vad man tycker om vissa saker, och VIPS - så kommer det fram vilket parti som ligger närmast mina åsikter. Händigt på nåt sätt.

Kan ju vara nåt för de som inte har en egen åsikt, som rösta av gammal vana eller som bara är rädda för att göra fel.


Nu kan man alltså få ett kvitto på att det man tycker, ja, det tycker faktiskt en massa andra människor också.
Nu är du inte ensam. Någon tycker som du! Hurra!!

Så nu är det bara att surfa in, klicka, och - instant ideology. Rakt serverat på ett litet fat, gärna med guldkant på.

sedan är det bara att knalla väg till vallokalen och lägga sin röst, fröjdas när man går hem för att man gjort demokratin en tjänst. Eller otjänst, om man nu inte tog detta på så stort allvar, utan klickade lite sisådär runt, för att "bara kolla läget, liksom". Eller fick fram ett helt annat parti än vad man brukar rösta på av gammal vana. - Men jag trodde ju att jag var miljöpartist, men mina åsikter är ju faktiskt mera åt folkpartiet, till exempel. Men ändå röstar man på det gamla vanliga. För det känns tryggast så.

varför beträda ny mark?

kom när jag och två av tre amigos var iväg på auktion idag.

Drog dit, kollade runt och hittade inte nåt som var värt att bjussa på. tidigt på säsongen visserligen, så godbitarna har ju inte kommit ut än. Men det är ju då man har chansen att göra fynd.
Innan alla tyskar och danskar kommer med sina feta plånböcker och köper upp rubbet till sina röda stugor. de köper allt, och de köper dyrt.
Så vill man ha något till ett bra pris så skall man passa på nu.

I vilket fall, strosade runt och kollade in gamla pallar, bord, cyklar, ett piano (nej, skall inte köpa ett till) gamla böcker osv så fick jag se den. Lampan.

Lampan som cirkulerat i mina drömmar, på ett obestämbart sätt.
Jag vet exakt hur den kommer att bli när jag har pimpat upp den. Det är en svarvat lampfot i trä. lång. kommer stå på golvet med en stor skärm. Skall bli vit (kanske). Och snygg.

Jag visste att det var den så fort jag såg den. Och jag visste att jag skulle slåss för att få den. Väntade tills det var dags för MIN lampa att ropas ut. Väntade. Ungarna tröttade. Vänta, sa jag. Snart skall vi åka hem, Snart, vänta...och så var det dags, Utroparen närmade sig, satte blicken på lampan, och ropade ut första budet. 20 kronor. Jag slänger upp handen, adrenalinet flödar ut i kroppen, jag gjorde mig redo att slåss. Jag såg antagligen rätt bestämd ut tror jag för det kom inga motbud.

20 kronor, första, andra och tredje. Klock! Jag log med hela nyllet. Den var min.
Billigt också.

Gött. Så nu står den här och mognar. Jag vet precis hur den kommer att bli. Återkommer med bild när den är färdig.

...idag fick vi se henne livs levande.
Plötsligt stod hon på balkongen vid residenset och vinkade sådär som man sett henne göra på teve.

Vink vink.

skulle tydligen inviga nåt museum. Och se där, i lilla Växjö fick vi se en kändis. En kunglig sådan.
Kronprinsessan.

Hon såg väl ut som hon brukar. Hugo var inte så impad för hon hade ingen krona på sig, och dessutom undrade han var Kungen var.
Men faktiskt. Lite kul var det. Jag har nu gjort mormor stolt. Jag har vinkat med mina barn mot någon i den kungliga familjen. Hon var en verklig rojalist. älskade allt med kungen, Salivia och de tre små ungarna.

nu kan hon sitta på sitt moln och le. Jag har gjort henne glad, tror jag.

...för de glömda barnen.
Dessa barn som tvingas runt i fosterhem där de blir minst lika utsatta som de varit i hela sitt liv. När skall de finna en fristad?

Det började med att jag läste "Tills skulderbladen blivit vingar" av Sofia Rapp Johansson.



När Fija är sex år kommer soc och plockar med sig henne och de tre småsyskonen. In i bilen tränger sig också Knuff, hon finns alltid med, åtminstone i Fijas värld. Barnen slussas mellan olika fosterhem och varje ny plats innebär ett nytt helvete. Med Knuff är Fija modig, hon svär och gör hyss, allt för att få komma hem till mamma igen. Fast bestraffningarna kan Knuff inte skydda Fija ifrån. Då växer vingarna ut på Fijas rygg, då betraktar hon som en fågel högt uppifrån händer som pillar, slår och låser in henne i mörka rum.
Soc-farbröderna gör inte livet lättare för Fija och syskonen, av alla helveten föredrar de ändå hemmet. För trots att mamman alltid sviker kan Fija inte sluta hoppas att hon en dag ska komma och rädda dem. Hur ska man kunna sluta älska sin mamma?


det var en jobbig läsning, hemsk, jag grät mig igenom sidorna, och jag låg vaken långt in på natten av de beskrivningar av dessa barn som utnyttjas, misshandlas och används som betalning, lånas ut, flyttas, omplaceras och allt möjligt. Hur lyckas de bara överleva?


Om ni orkar läsa denna bok - GÖR DET. Det är en uppmaning. En order för att kunna bli en bättre människa.

Sedan läser jag i aftonbladet om fosterfamiljen som så käckt behandlat sina fosterbarn genom att hänga upp dem i krokar, låsa in dem och gud vet vad.
Då ramlade tankarna tillbaka till dessa glömda barn, och till boken jag läste.

varför finns det sådana människor? Varför vill man behandla barn så illa? Vad är det för fel i huvudet på dessa människor?

har de också varit utsatta? För de vidare något som de fått uppleva i sitt liv? Eller är det så, att de är så sjuka så att de har tappat sitt värde som människa? Sin existensrätt.?

För alla som gör så här med barn, dessa oskyldiga varelser som blir formade av den miljö, hur vidrig den än är, och blir något annat än vad det var tänkt, har tappat sitt värde som människor.

De är inte människor längre. De är inte djur heller, för inget djur skulle så utstuderat behandla sin egen eller andras avkomma på detta sätt. Det krävs en mer utvecklad hjärna till det. Men när man använder sin ondskefullt utvecklade hjärna till att planera och forma en miljö som kväver barnen och gör dem till spelpjäser i vuxnas liv, så tappar man människovärdet. Man är bara ett odjur.

Det håller mig upptagen just nu.

Hur kan vi rädda barnen?

jag har tappat lusten lite.

Tappat lusten att blogga alltså.

Nu känns det som ett tvång, att få ihop en bra text eller överhuvudtaget hitta de där små sakerna i livet som man har lust att skriva om.  Det händer säkert två miljoner saker hela tiden, som jag skulle kunna skriva om. Men jag kommer liksom inte igpng. Jag tycker inte att jag har så mycket att säga egentligen. Och skall man babbla då, när man inte har nåt att säga? Eller skall man bara skriva;" Idag hade jag på mig den och den outfiten från där-och-där, och jag köpte en vaniljlatte på väg till yogan....blablablabla."  Vem fn orkar läsa nåt sånt så, om man inte är 12 år.
Ocxh det är inte tanken att jag skall skriva till 12åringar.

Näpp, serrö.


Men icke. Jag har inte lust. Jag orkar inte. Icke sa nicke. Bläää. Ska det va´på det här viset?

.