idag har det hänt. jag har fångat den som gäckat mig under lång tid.
den som har grävt underjordiska gångar som vi har trampat igenom, den som har grävt enorma jordhögar och förstört vår gräsmatta.

Den som småflinat åt oss på nätterna när han har trippat över gräsmattan och planerat nya angrepp.

Mullvaden.

Idag gick han i fällan.

Mina barn rusade omkring på gräsmattan och skrämde antagligen upp den i ett av hans favvohål som vi hade satt en fälla i (såg ut som en stor råttfälla.)
Jag fick plötsligt för mig för att kolla fällorna. Hittade nämligen nygrävda små jordhögar, så jag misstänkte att den var på G. I den första - inget. i den andra- uppgrävt, och när jag drar upp fällan.....där sitter den.
Rätt söt.
Mjuk.
konstiga tassar.
ser tämligen närsynt ut.

Och det värsta av allt. Inte död.

Mina barn fick inte se på när jag dränkte den. Ja det var det mest humana jag kom på precis då. Jag hade en hammare, en såg i synhåll, och vatten.
Det blev vatten, jag  tänkte att det sägs ju att det skall vara skönt att drunkna. (???) fast med en stor råttfälla runt baken så kanske det var en lisa att få slippa ur den. jag kände mig som doktor Mengele.

Sedan hade vi begravning i skogen. Mullvaden fick vila i frid.

så till alla extrema djurvänner där ute. kom inte hit och kasta blod på mitt hus, eller bryt er inte in för att ta mina fällor. Ni kan ta det lugnt, jag har absolut inte tänkt att döda några andra små djur.

fast jag känner mig som en mördare, så ni behöver inte kommentera att jag skulle vara det, det känns onödigt. Hellre lite upppiggande ord till en mördare. det var det bästa jag kunde göra. han kunde ju haft rabies...
.