Läste blaskan så där som jag brukar göra, scrolla hit och dit. Och då ser jag: - artikeln som får mig att gråta.

Linda Rosing (vår allas favorit) som säger att hon har blivit en viktig person, någon att räkna med. Hon är respekterad nu, säger hon.
Läs R E S P E C T
jo då. och varför? Jo för att hon bloggar, och därmed har hon kvalificerat in i den lilla klicken av Ûber-människor som får komma in i premiärfesterna på Stureplaaaaan. (och som om det är något att sträva efter)
Lilla Linda, som planerade att bli flygvärdinna (minns ni eller?) och som plötsligt började blogga och blev SÅÅÅÅ inne.

Och vips så är hon inne i klicken och får gå på fest med blondinbella!

Jaaaaa, men drar jag slutsatsen: jag bloggar - alltså finns jag.

Eller? jag blir inte ens special guest på nyinvigningen av vår lokala ICA-affär. Men OM jag hade blivit det, så hade jag uppträtt som det anstår ett premiärlejon. Klädd i guldlamé och leopardpäls skulle jag glida in och svepa 18 glas champagne, slätat av Martin Stenmark, gjort fälleben på Christer Sjögren, och snott med mig fotografens kamera.
Kvällen hade antagligen avslutats med att jag, efter ha hånglat upp Martin Stenmark (igen), kastar mig in i en limo och drar iväg till på efterfest hos E-type. eller nåt.

Låt mig få drömma lite för sjutton. för när man bloggar om galonbyxrealism och allmäna funderingar som antagligen ståkar ut vem som helst, så inser ju även en sådan som jag, att det här är inte vägen till fortune and fame.
Inte för mig i alla fall.
Och även om det gör det för andra, så är det nog kortlivat!

Så.....

Minns:
 Linda "Luftgrop" Rosing innan bloggandet.
 eh, ja, jo. just det. Så gick det ja.

Gode min värld, LÅT mig ALDRIG bli bjuden på INNEFEST!!!!