Nämen titta på de glada käcka flickorna som tar sig en rackabajsare.
Och jag som trodde Blondinbella inte ens var myndig än, och får då följdaktligen inte ta sig en pillejamare på krogen.
vad hon gör hemma framför datorn är det ju ingen som vet eller kan lägga sig i. Möjligtvis hennes föräldrar då.

Men visst är de söta.

Eller söta och söta, jag tycker väl mest att de ser desperata och halvt om halvt hysteriska över att nu måste de verkligen visa sig från sin bästa sida. DVS nu har de ingen spökskrivare som kan formulera de oerhört klyftiga formuleringar som uppkommer på deras bloggar. Nä, nu måste de faktiskt öppna munnen och kanske säga nåt.
Nåt klyftigt.

Men jag tror det är meningslöst. Jag känner att det går inte. De har blivit såta väninnor och de är ju bra att de kan stödja sig på varandra när det blåser kallt. Kanske förstår de varandra, på ett sånt där sätt som man inte kan förklara. Som den där inre tysta kommunikationen som sjögurkor verkar ha med varandra.

Nej, jag skall inte klaga, jag skall inte gnälla, jag står själv och skriver på en tämligen meningslös blogg som får Blondinbella att framstå som näste Nobelpristagare. Horace, Lyss till den blogg som skrevs....

Jag har inga glada miner på krogen (för att jag inte hinner gå på krogen), och jag kan inte ha guldlamé när jag går till dagisför att hämta mina snoriga ungar.
Jag tycker att Lilla Linda kanske borde skaffa sig en ny hobby. en hobby som kan leda till inre tilfredställelse. En uppgift i livet som kan lindra hennes trasig inre. En annan uppgift än att guida runt Blondinbella bland glassiga hak och sunkiga barer i ständig jakt på uppmärksamhet och att någon kanske SER dem,för den person de verkligen är. Inte det där lyx-hore-liknande, plastigt inpräntade intrycket som till och med får Barbie att se lycklig och uttrycksfull ut.

Men vad vet jag.

Kanske inget. Kanske nåt.

Schwiiiisch.....
-vad var det?
-det var ditt liv, Linda.
-Kan jag få det igen?
-Tyvärr......men le gärna lite istället.

har du inget klyftigt att säga, le istället.