...och det beror inte på någon maginfluensa inte.

Det beror på den mest kräkframkallande människan jag vet.

ERNST.

För nu på teve så kommer Jul med Ernst. Smaka på det. Jul med Ernst.
han har övergett sina rapsfält och smörbeklädda kantareller, sin fantastiska havskänsla och sommarbuketter.

Det skulle lika väl kunna vara Böldpest med Ernst. Eller Jul med Digerdöden.

Nu går han och myser i snön, smeker skaren med sina lovikkavantbeklädda små frökenhänder, och plirar romantiskt in i kameran och meddelar bestämt att : det här skall bli kul!

Ska det?

Jag kräks. Orkar inte med en snubbe som glider omkring och snajdar sig, och använder sig av superlativ i massor.
Allt är jättetrevligt, supermysigt, helt underbart, fantastisk.

Nu skall han känna lite med ett rum. han skall skissa. Han skall känna. Kanske prata med rummet. Jag vet inte.
Varm skön känsla blir det i allafall.

Inte hos mig. Snälla, kan ingen ta ner honom på jorden? Kan ingen rycka loss honom från låtsasvärlden och bitchslappa honom backhandsvis och ta bort allt det där rosa lull-lullet som han tycks ha stoppat innanför den hemstickade tröjan.


NEJ!!!
jag vill inte. så nu stänger jag av och vänder blicken till mitt eget privata helvete, men med kärleksfullt utplacerade av små barnhänder chokladfläckar efter lördagsgodiset, efter utspridda legobitar , efter uthällt badvatten. jag har nog inga "riktiga naturkänslor" som jag kan föra in i mitt hem. Förutom tvestjärtar och regnblöta vantar, kan det räknas?

Skönt.

Får en skööön känsla när jag slipper se honom.
Eller som Ernst sa:  Det surrar som en varm liten humla i mitt bröst.

kan också vara magkatarr.