men om man gör det får man se upp med vart ifrån.

jag använde i det här inlägget en fin ballong till mig själv som ett litet grattis på födelsedagen..
Det visar sig att ballongen på bilden används i en reklam för uppblåst mage och gasbesvär.

Ja det kan jag gott ha, som är lite svullen och uppblåst sådär.



(Jabba på bilden har överhuvud taget inget samröre eller likhet med mig överhuvudtaget när jag ligger på soffan)


Där fick jag. Tji!

det känns som man har hamnat i ett svart hål. Dagvill. man vet ju knappt vilken dag det är. man är van vid att dagarna kommer i den prdningen de bör. Alltså att man blir ledig på fredag, vilar på lördag och stressar upp sig igen på söndagen.

men nu?

har ingen aning om vilken veckodag det är, nu när man har ledigt. Det kan vara onsdag? Det kan vara söndag, och det hade inte gjort någon skillnad. Det är ändå kallt. Och mörkt.

Och i och för sig så är det kanske skönt. Kanske skall börja leva som en inföding på en öde ö någonstans. Äter när man blir hungrig. Sover när andan faller på när det är mörkt.
Varför behöver man en klocka egentligen?

Och en kalender?

Nä. jag lever infödingsliv de närmsta veckorna. Säg till mig bara när det är nyår, så jag hinner laga middag.

Tack.

att julen inte blev som man trodde.

Julafton:
Firar jul genom att sitta på barnakuten med Gustav som har lunginflammation och över 40 graders feber.

Juldagen:
Firar födelsedan genom att sitta på barnakuten med Gustav som är inne för koll.

Men ikväll blir det trevligt. Fest hos grannarna med Singstar och bad i vedeldad badtunna.

Gött.

God Jul.

Eller så..............

Den appliceras här. Den lyckas ställa till det på nåt sät så här inför jul.
Kan ni tänka er att få punktering på NYA (2 veckor gamla) vinterdäck, två dagar i rad. Hur går det till?
Helt söndertrasade liksom.

själv förstår jag inte hur det går till. Det känns som om kvaliten på nya Nokiadäck inte är som de var förr. Eller?
och de tvåtusen spännen hade man ju kunnat köpa roligare julklappar för.

dessutom så var det igår exakt 18 år sedan min pappa dog.
Som sagt, Julen är en jädra skit rent ut sagt, Skulle vilja göra som min homie D, han drar till New York i en vecka.
hade gärna hängt på. You go, boy!

sluppit allt vad jul heter, stress och barn som sliter upp julklappar, mat som vräks ner i magar som bara skriker efter Samarin. Pinglor, barr, glitter, tårar, mat, julöl, ensamhet, gemenskap, och två miljoner andra saker som man kan koppla ihop julen med. Vad jag vet är, att julen är en högtid för de ensamma. Eller rättare sagt, många ÄR ensamma under julen. Och även om man inte rent fysiskt är ensam, så kanske man känner sig ensam.

 Äh. Jag vet inte.

Men jag funderar på det, att till något år bara skippa allt det här. Dra iväg.

En del av er vet ju vad jag tycker om julen. Om den tycker jag ICKE. men så måste man ju ställa upp.
Le och skrik inombords tack.

...och det beror inte på någon maginfluensa inte.

Det beror på den mest kräkframkallande människan jag vet.

ERNST.

För nu på teve så kommer Jul med Ernst. Smaka på det. Jul med Ernst.
han har övergett sina rapsfält och smörbeklädda kantareller, sin fantastiska havskänsla och sommarbuketter.

Det skulle lika väl kunna vara Böldpest med Ernst. Eller Jul med Digerdöden.

Nu går han och myser i snön, smeker skaren med sina lovikkavantbeklädda små frökenhänder, och plirar romantiskt in i kameran och meddelar bestämt att : det här skall bli kul!

Ska det?

Jag kräks. Orkar inte med en snubbe som glider omkring och snajdar sig, och använder sig av superlativ i massor.
Allt är jättetrevligt, supermysigt, helt underbart, fantastisk.

Nu skall han känna lite med ett rum. han skall skissa. Han skall känna. Kanske prata med rummet. Jag vet inte.
Varm skön känsla blir det i allafall.

Inte hos mig. Snälla, kan ingen ta ner honom på jorden? Kan ingen rycka loss honom från låtsasvärlden och bitchslappa honom backhandsvis och ta bort allt det där rosa lull-lullet som han tycks ha stoppat innanför den hemstickade tröjan.


NEJ!!!
jag vill inte. så nu stänger jag av och vänder blicken till mitt eget privata helvete, men med kärleksfullt utplacerade av små barnhänder chokladfläckar efter lördagsgodiset, efter utspridda legobitar , efter uthällt badvatten. jag har nog inga "riktiga naturkänslor" som jag kan föra in i mitt hem. Förutom tvestjärtar och regnblöta vantar, kan det räknas?

Skönt.

Får en skööön känsla när jag slipper se honom.
Eller som Ernst sa:  Det surrar som en varm liten humla i mitt bröst.

kan också vara magkatarr.

idag var det skolavslutning och alla elever gick hem.

Skönt.

Nu kan man få ett par veckor ledigt, utan att skriva och rätta prov, ha samtal och samtal och samtal, fixa och dona. Nä nu skall jag slänga upp benen och bara ligga och dra. Som en oliv i en martini.

Igår hade vi dock julfest på skolan. Men Hollywoodtema. Så det var ju bara att klä ut sig och det tycker jag att jag gjorde med bravur. Jag klädde upp mig som Audrey Hepburn, som hon såg ut i Breakfast på Tiffanys, ungefär.

Skitsnajdig.



Jorå, jag var allt rätt lik. Tyckte jag själv ialla fall!

Var hemma tidigt, det var en trevlig fest men musiken hade de glömt att satsa på så det fanns ungefär 5 låtar att välja på och det var ju inte direkt nya låtar. gamla, fina hits från när Jesus gick på lågstadiet.

Så man tröttnade rätt snabbt på att dansa till samma låtar hela tiden. Men ett litet slag gick det ju!
var hemma redan vid halv tolv.
sedan var det avslutning idag och vi var i kyrkan och de sjöng så vackert så. Man blev nästan lite tårögd, för det var så fint. Eller om det var för att jag hade vansinnig träsmak, jag vet inte.
Sitta i över en timme var ju liiiite för långt kan man säga. Men visst, det som inte dödar, härdar en.

Nu sitte jag i soffan och slappar. ungarna sover äntligen. magsjukan grasserar runt, och jag mår illa. Kan vara psykosomatiskt, men man vet ju inte.... ont i huvudet och så. men det kanske går över. Om jag har tur.

Det återstår att se.

..for hem som en blådåre för att hämta upp alla barn på diverse skolor och dagis.

Kom till storkillens skola- Där låg julefriden tung, tycktes det. Lugnt och stilla, inte mycket barn, utan fritidsfröken bjöd in på julfika. Trevligt, tänkte jag och tog en lussekatt, och sonen tog andra saker som han snabbt mumsade i sig.
sedan satt vi där i ljusets sken och mumsade i godan ro. fast jag hade allt ögonen på klockan imellanåt för att inte missa andra hämtningstiderna.

Man får ju så enormt dåligt samvete när man hämtar barnen efter 16. jag hatar det.

avskyr det. normalt kommer jag vid 15.30 och det är lagom, och jag vet att inte alla barn har det så bra att de får gå hem så tidigt. En del stackars barn är på dagis mellan 06.30 och 17.30
det kan inte vara kul, men så är det i alla fall.

Någon gång i månaden på tisdagar, när jag alltid jobbar till fem, och min make jobbar då med, då brukar kära svärmor rycka in och hämta de små telningarna- TACK förresten.

En gång har jag hämtat dem 17.45. Det var hemskt. Bussen var förstås försenad, jag sprang som en blådåre till dagis för att hämta, och där var de, ensamma kvar med en fröken som väntade idogt på trappen.
Jag kände mig som dr Mengeles fru när jag kom för att hämta dem. Hemsk. Svettig. och stressad.

För jag skulle cykla och hämta storkillen vid hans skola och det är tvärs över byn. tramptramp.

i vilket fall som helst, vi satt och fikade när fritidsfröken sticker in huvudet och säger, som i förbigående; att nu går det maginfluensa! de ha skickat hem 9 barn idag.
Sedan avslutade hon det med att le och försvann.

Och där satt man och hade misstagit lugnet med en maginfluense epidemi.

Nåväl, packade ihop och drog upp till småkillarnas dagis. Där rådde lugnet själv. Alla (fyra) barn satt och läste.
Packade ihop ungarna och jag meddelade att nu går det maginfluensa på skolan. Och då nämner förskolefröken, som i förbigående, att jo, ja den går nog inne på småbarnsavdelningen med....

Hem.  Vitpepparkorn i massor.

Kan man sprita insidan?

I desperationens namn gjorde jag 200 köttbullar.

Återstår nu att se om man får lov att äta dem.

Och behålla dem.

...allvarligt.
Läste i blaskan om att en massa dömda våldtäktsmän och pedofiler fick ha ett luciatåg hos sig. Ett luciatåg bestående av sju stycken tonåriga tjejer.

Seriously. Självklart hade de fällt en massa kommentarer om hur "välutvecklade" flickorna var, och att "en sån skulle man ha" Nä, en sån skall du inte ha. Ett hål i huvudet skall du ha.
Ett stort.

och vet verkligen föräldrarna till flickorna vad de skulle lussa någonstans???? Och OM de vet det, släpper man iväg sina ungar dit???
vill man att ens barn skall figurera i snuskfantasier hos dömda peddosar som inte ens bör få se, än mindre TÄNKA på småflickor?

man kan ju också passa på att gå in på den här sajten och kolla vart de jävlarna bor. Har man någon i sitt kvarter liksom. Och snacka nu inte om att de har blivit dömda och har avtjänat sitt straff. man kan aldrig AVTJÄNA ett straff som peddo. Peddo är man hela livet, det tror jag inte man kan bli botad från.

deras tankar kan man inte stoppa. Men man kan stoppa dem från att få se småtjejer i levande livet.

vatten och bröd. Mörk fängelsehåla.

japp. det är mitt recept. direkt tillbaka til medeltiden. Kalla mig bakåsträvare....i det fallet.

...tja, jag glor på Sanningen ögonblick.

Och en sak tycker jag är skumt. Här sitter en snubbe och erkänner att han flirtar på gymmet, har sexuella fantasier, tar anabola, har tagit mer än tre olagliga droger....och när han erkänner så applåderar publiken.
vad applåderar man?
Att han uppenbarligen är ett pucko? Att han är ärlig? Att han verkar trivas med att se sin stackars flickvän skruva på sig i åhörarstolen? VAD???

jag vet inte. Är det någon som vet?

Om den här frågan kommer upp; "Har du någonsin gett order om att likvidera 6 miljoner människor" om Hitler hade varit med i programmet (jajaja det ÄR en hypotetisk fråga) och han då sagt; -Ja, det har jag.
Då skulle alltså folk applådera?
Hm.

Äh, people, jag vet inte jag.

Hoppas att någon kan förklara situationen.

igår var vi på det stora köpcentret. Där var det julklappsutdelning.
Ungarna hade fått fylla i en önskelista npgra veckor tidigare, och så hade man fått lämna in den, och så fick vi brev hem där de berättade att grabbarna grus hade blivit utvalda att få en julklapp av Tomten och hans medhjälpare (!) Clownen.

När vi kom dit stod ungeför tvåhundra förväntansfulla ungar och deras mindra förväntansfulla föräldrar och väntade på Tomten, denna julens frälsare. Och såkom Clownen, som skulle hjälpa tomten att dela ut klapparna.
Så långt allt väl.

Mitt problem med hela arret var att Clownen såg ut som John Wayne Gacy.

Och så var han, just det Clown. Ni vet vad jag tycker om clowner. De är ICKE att lita på.

Men clownen jobbade idogt och tog fram klapparna, och växlade röstläge hela tiden och lät så konstig att jag blev lite oroad. barnen tyckte att det var kul. Jag var svettig. Jag var varm, och andra föräldrar liksom knuffade fram sina barn så at de skulle komma någon vart i kön. Det kändes meningslöst, för det blev bara irriterat i lägret, och med svetten rinnande efter ryggen, dunjackan som en sovsäck omkring mig, skrikande barn och knuffande föräldrar och gamla kärringar som trodde att det var en allmän utdelning och följdaktigen bestämde sig för att plöja fram genom kön så var jag glad att det gick rätt snabbt i alla fall (snabba barn har jag som kan trängas själva)

men med allt detta och Clownen Gacy så kändes det surrealistiskt. Konstigt och overkligt att Clownen har tagit över Tomtens jobb som i sin tur tagit över Jesus jobb på nåt sätt. jag trodde att jag fått i mig nån drog. Jag trodde jag överdoserat pepparkakor.

Gacy och Tomten (som uppenbart ver en tjugotvå-åring med lösskägg) gjorde så att jag kände: skönt att det är ledigt snart.

Alltås, ibland undrar man varför en del skaffar barn. eller rättare sagt, man kanske har många skäl till att skaffa barn.
Det främsta borde vara kärlek. En längtan till barnet.

Men en del verkar skaffa barn för att använda som utställningsobjekt. Läste den hemska artikeln om skönhetstävlingar i Usa.
Skönhetstävlingar för barn.

Där barn inte får vara barn längre, utan en treåring skall ha perfekta lockar, lösögonfransar, mycket tyll i kjolen, och smink så att den naturliga lena barnhuden ser ut som en femtioårig kärrings puderdosa.

De får inte gråta, för då förstör man sminket. Man får bara tacka och ta emot om man blir utan pris, för så har man blivit utdömd som ful. Hur kan en treåring bli dömd som ful? Vad ger det för signaler och tankar för framtiden hos det barnet?

En skola för livet, en lärdom, säger de och drar med sig ungen land och rike runt för att visa upp det stackars själlösa barnet.

Själv tycker jag att barn skall få vara barn. Barn skall få ha choklad i hela ansiktet när det har ätit sitt lördagsgodis. Barn skall få slänga sig i lerhögar för att det är kul. Det skall synas att barn har haft kul.
barn skall få vara barn så länge det vill. Vuxen världens krav blir ändå tydliga så tidigt nere i åldrarna, och bara det är ju en annan diskussion.

Men hur det är; jag räknar detta som barnmisshandel. Både fysisk och psykisk misshandel av ett litet barn som inte kan freda sig, och som inte vet hur det är att vara barn. Att (oftast) mamman tvingar in sina barn under det missvisande och lögnaktiga "de tycker ju att det ar roligt" och därmed fyller ett stort tomt hål i sig själv genom att utnyttja sina barn.

Fängelse och terapi.  Det är det enda som gäller.

Eller som min morfar sa (på skoj!!) : -stryk ska de ha, det är det enda som hjälper.

föräldrarna då alltså. Barnen skall släppas fria, få ha mjukiskläder för omväxling, få hoppa i vattenpölar och vara lyckliga. Vara barn. Utan krav,

För vuxenvärlden hinner i kapp alla till slut. Jag lovar.


TÄVLING:
VILKET barn ser lyckligast ut??

 Viktor som äter glass

 
eller ett stackars amerikanskt barn. nysminkad och allt.  OBS: inte mitt barn.....

Nä. Made my point.

Tro nu inte att det är härligt att det är fredag, eller att det skall vara veckans höjdpunkt.

Nä idag är det fredagsfeber. Alltså det är fredag och jag har feber. Lagom kul.

Jag är ett medicinskt unikum. Jag har aldrig feber. Jag kan ha halsfluss och vara sjukt dålig, men har jag feber? Nä.
Jag kan ligga i influensa och alla runt omkring mig stapplar runt med 40 graders feber och är dåliga, men jag? jag ståtar med en febertopp på 37,6.
Normalt ligger jag runt 36 i temp. så en grad upp blir ju som om någon annan hade 38. Och därmed feber. För sjukvården räknar allt över 38 som feber- och där kvalificerar jag inte in. Någonsin.

Men om man ringer till läkaren vill de alltid veta: -Har du feber?
-Ja, 37.5.Brrrr.
-Det är inte feber, säger de.
-För mig är det det, säger jag. Jag ligger väldigt lågt annars.
-Sure, säger de och ignorerar mina tafatta försök att få hjälp.

Och idag; säkert 37.8. Brrr. Ont i kroppen, Hosta så jag tror att lungorna skall passa på att krypa ut ur kroppen, det bränner i bröstet (som han sa som druckit Klorin)
Klen, men andra ord.
Och vad får jag för det?

Ingen feber. Räknas det som.

det borde finnas en grad till oss som alltid ligger lågt.
S.k. lågfeber.

Brrr.

Jag har funderat ett slag.

Julen börjar närma sig. Och det är ju både roligt och trist.

Jag har fått höra, att när du får egna barn så kommer julen bli rolig igen, Då kommer du uppskatta julen.

Uppskatta julen.

Jag har fått egna barn. jag uppskattar inte julen. Jag kan tolerera den, jag kan se glad ut och tycka att det är kul för barnen att de ser så förväntansfulla ut när de tittar ut genom fönstret för att kanske få syn på tomten.

men när jag ser dem leka, så förflyttas jag tillbaka till 1990 när min mamma dog.
Mamma, som då varit cancersjuk i tio år, somnade till sist in på min tjugoårsdag, juldagen.

Då orkade inte hennes kropp mer. Så länge hade hon kämpat, så länge hade hon velat leva, men lyckades inte besegra den sjukdomen som sakta förtärde hennes kropp. Det som började som en liten liten förändring i hennes ena bröst när hon var 36 år gammal, spred sig snabbt genom hela hennes kropp.

Mamma, ville leva. Hon ville inte dö. Men hon gjorde det ändå, medan vi stod brevid och hörde ljudet av henne sista andetag som lämnade henne. Utanför föll snön, och skuggorna från de levande ljusen kastade skuggor på hennes kala skalle.

Hon låg hemma över natten, och vi gick in i tystnad, en och en och satte oss och pratade med henne. Höll hennes sakta kallnande hand, som aldrig mer skulle smeka oss över kinden, eller få hålla sina barnbarn.

Mamma dog. juldagen 1990.

Julen var inte som den skulle.

Julen 1991. Vi ville inte vara hemma, för tankarna på mamma tog för stor plats. Vi bestämde oss för att åka utomlands, och på något konstigt sätt så valde vi ett vamt land, och det blev Gambia, Afrika.
Vi åkte en vecka innan jul, pappa, mina syskon och jag.

Efter ett par dagar så säger pappa vid frukosten; att skulle det hända mig något så finns alla försäkringspapper i det och det facket på den väskan och ni får hem mig genom att ringa SOS i Köpenhamn.
Vi tyckte pappa var fjantig, varför skulle han säga nåt sånt? Sådant skojjar man väl inte om?

Men pappa hade haft ont i bröstet i några dagar. På måndagen så hade han fått en tid till doktorn. På söndagen åkte vi på en båtutflykt.
Pappa lämnade inte båten utan vi badade och hade roligt.
när vi kom tillbaka till hotellet, var pappa trött och ville vila. han gick och lade sig en stund och det var sista gången jag såg min pappa i livet.
En stund senare ropar min bror på mig och säger att: -Kom, kom, pappa låter så konstigt.
jag och min syster sprang in i deras rum och där låg pappa, med en förunderligt blå färg i ansiktet, andningen var snarkande och tungan stack ut, alldeles vit.

Vad gör man när himlen ramlar ner? Vi tre barn gjorde hjärt och lungräddning tills det kom in andra människor som tog över. Vi leddes ut. Jag höde hur en engelsman ropade :-Come on, old chap! till pappa. Men han gjorde inte det. Han dog där.
Han dog där och vi var ensamma i ett främmande land, utan föräldrar i en stor värld, och när vi ett par dagar reste hem var det julafton. Jag knöt min hand mot himlen.

han dog den 22 december. inte ens ett år efter mamma.

Så julen, då gråter jag.

Då saknar jag mina föräldrar fast det är så många år sedan de försvann. Jag gråter och önskar att de hade fått träffa sina barnbarn. Jag önskar att det kunde varit enlycklig jul. En glädjens tid. barnens lycka.

Men det lyser alltid ett ljus för mamma och pappa.
De är här. Här hos mig.

Här hos oss.