Jag har funderat ett slag.

Julen börjar närma sig. Och det är ju både roligt och trist.

Jag har fått höra, att när du får egna barn så kommer julen bli rolig igen, Då kommer du uppskatta julen.

Uppskatta julen.

Jag har fått egna barn. jag uppskattar inte julen. Jag kan tolerera den, jag kan se glad ut och tycka att det är kul för barnen att de ser så förväntansfulla ut när de tittar ut genom fönstret för att kanske få syn på tomten.

men när jag ser dem leka, så förflyttas jag tillbaka till 1990 när min mamma dog.
Mamma, som då varit cancersjuk i tio år, somnade till sist in på min tjugoårsdag, juldagen.

Då orkade inte hennes kropp mer. Så länge hade hon kämpat, så länge hade hon velat leva, men lyckades inte besegra den sjukdomen som sakta förtärde hennes kropp. Det som började som en liten liten förändring i hennes ena bröst när hon var 36 år gammal, spred sig snabbt genom hela hennes kropp.

Mamma, ville leva. Hon ville inte dö. Men hon gjorde det ändå, medan vi stod brevid och hörde ljudet av henne sista andetag som lämnade henne. Utanför föll snön, och skuggorna från de levande ljusen kastade skuggor på hennes kala skalle.

Hon låg hemma över natten, och vi gick in i tystnad, en och en och satte oss och pratade med henne. Höll hennes sakta kallnande hand, som aldrig mer skulle smeka oss över kinden, eller få hålla sina barnbarn.

Mamma dog. juldagen 1990.

Julen var inte som den skulle.

Julen 1991. Vi ville inte vara hemma, för tankarna på mamma tog för stor plats. Vi bestämde oss för att åka utomlands, och på något konstigt sätt så valde vi ett vamt land, och det blev Gambia, Afrika.
Vi åkte en vecka innan jul, pappa, mina syskon och jag.

Efter ett par dagar så säger pappa vid frukosten; att skulle det hända mig något så finns alla försäkringspapper i det och det facket på den väskan och ni får hem mig genom att ringa SOS i Köpenhamn.
Vi tyckte pappa var fjantig, varför skulle han säga nåt sånt? Sådant skojjar man väl inte om?

Men pappa hade haft ont i bröstet i några dagar. På måndagen så hade han fått en tid till doktorn. På söndagen åkte vi på en båtutflykt.
Pappa lämnade inte båten utan vi badade och hade roligt.
när vi kom tillbaka till hotellet, var pappa trött och ville vila. han gick och lade sig en stund och det var sista gången jag såg min pappa i livet.
En stund senare ropar min bror på mig och säger att: -Kom, kom, pappa låter så konstigt.
jag och min syster sprang in i deras rum och där låg pappa, med en förunderligt blå färg i ansiktet, andningen var snarkande och tungan stack ut, alldeles vit.

Vad gör man när himlen ramlar ner? Vi tre barn gjorde hjärt och lungräddning tills det kom in andra människor som tog över. Vi leddes ut. Jag höde hur en engelsman ropade :-Come on, old chap! till pappa. Men han gjorde inte det. Han dog där.
Han dog där och vi var ensamma i ett främmande land, utan föräldrar i en stor värld, och när vi ett par dagar reste hem var det julafton. Jag knöt min hand mot himlen.

han dog den 22 december. inte ens ett år efter mamma.

Så julen, då gråter jag.

Då saknar jag mina föräldrar fast det är så många år sedan de försvann. Jag gråter och önskar att de hade fått träffa sina barnbarn. Jag önskar att det kunde varit enlycklig jul. En glädjens tid. barnens lycka.

Men det lyser alltid ett ljus för mamma och pappa.
De är här. Här hos mig.

Här hos oss.