det är rumsrent att gripa in nu.

Om man ser ett barn som blir slaget eller blir illa behandlat. Och jag välkomnar de tips som alla kanbehöva för att våga gripa in när man ser något som gör att det skär i maggropen. och skär det i magen, då behöver man gripa in. Så tänker jag.

Man är rädd för vad man skall säga. har jag rätt att säga till? Har jag rätt att lägga mig i? Du har bara inte rätt - du har en förbannad skyldighet att göra det.

Skit samma sedan om någon förälder blir förorättad. Det får de ta. Det kanske kan bli en liten väckning om hur man behandlar sitt barn. Man kanske gör det per automatik, man tänker inte längre på hur man möter sitt barn. Det kanske är det vanliga tillståndet att barnet blir hånat, slaget och nedtryckt.

Om jag någongång skulle fastna i den fällan, så skulle jag säkerligen bli förbannad om någon sa till mig. Men sedan skulle jag vända blicken inåt. till mig själv. Vad gör jag? Hur mår mitt barn när jag gör såhär?

Jag hoppas att folk skulle säga till mig, för att jag skall få en chans att ändra mig, en chans att tänka till.

Barn föds inte onda, de föds inte besvärliga. De blir det pga sina föräldrar. När mina barn är helt hopplösa brukar jag tänka vad vad det är i  mitt beteende som får dem till detta. Hur kan JAG hjälpa dem till lugnet?

När man sitter här på Leos Lekland ser man mycket. Jag observerar. Jag noterar. Jag tittar. En del föräldrar har respekt för sina barn, och barnen respekt för dem. Och blanda nu inte ihop respekt med rädsla. Med respekt menar jag att man accepterar varandra för dem de är, att man behandlar dem på trevligt och bra sätt.
En del föräldrar talar nedsättande om och till sina barn. En del ser inte sina barn, de ser bara ett problem.

"Att du alltid skall....."
 "Det är likadant varenda gång som vi....."
"Du är ju dum i huvudet. Att du inte fattar...."

Jag vill gå dit, sätta mig på knä framför barnet och säga; Vad bra du är! och sedan ge barnet en kram. Jag vill se en stjärna tändas i ögonen på barnet som har fått itutat sig att det inte duger nåt till. Att det är klumpigt, värdelöst och dåligt.

För barnet lyssnar på sina föräldrar. Oavsettt om vi har fel eller inte. Vad vi än säger och gör så står barnet fast vid vår sida. Troget. Täckandes för våra fel och brister. Tror att det är de själva som orsakat problemen.

När jag ser ut över alla barn, så tänker jag på hur många slockande drömmar det finns här. Hur många små varma hjärtan som sakta håller på att förvandlas till sten. För varje ont ord, för varje slag så blir barnets hjärta till sten, bit för bit. Tillslut fins inget kvar.


den varma lilla handen kommer inte att tillitsfullt krama en vuxens hand mera. Den blir kall och hårt. Kommer att själv slå och bespotta de svaga.

det är dags att vi alla säger stopp. Vi måste stå på barnens sida.

Visste ni att var femte barn (VAR FEMTE) lever i risk/missbruk eller med beroendeföräldrar? Var femte. Det är många det. Räkna själva.
Många barn lever med hot, hot om våld, utsatta. Vi vill knappt tänka på det för vi vill se barnen som de oskuldsfulla, springandes fria på en äng. Lite Emil i Lönneberga.

fast Emil fick också stryk.

Dags att säga till. har jag fel, då kommer jag be om ursäkt. Men hellre säga till en gång för mycket än att inte göra något. För den gången som jag räddar ett barn, då är allt värt det.