...för de glömda barnen.
Dessa barn som tvingas runt i fosterhem där de blir minst lika utsatta som de varit i hela sitt liv. När skall de finna en fristad?

Det började med att jag läste "Tills skulderbladen blivit vingar" av Sofia Rapp Johansson.



När Fija är sex år kommer soc och plockar med sig henne och de tre småsyskonen. In i bilen tränger sig också Knuff, hon finns alltid med, åtminstone i Fijas värld. Barnen slussas mellan olika fosterhem och varje ny plats innebär ett nytt helvete. Med Knuff är Fija modig, hon svär och gör hyss, allt för att få komma hem till mamma igen. Fast bestraffningarna kan Knuff inte skydda Fija ifrån. Då växer vingarna ut på Fijas rygg, då betraktar hon som en fågel högt uppifrån händer som pillar, slår och låser in henne i mörka rum.
Soc-farbröderna gör inte livet lättare för Fija och syskonen, av alla helveten föredrar de ändå hemmet. För trots att mamman alltid sviker kan Fija inte sluta hoppas att hon en dag ska komma och rädda dem. Hur ska man kunna sluta älska sin mamma?


det var en jobbig läsning, hemsk, jag grät mig igenom sidorna, och jag låg vaken långt in på natten av de beskrivningar av dessa barn som utnyttjas, misshandlas och används som betalning, lånas ut, flyttas, omplaceras och allt möjligt. Hur lyckas de bara överleva?


Om ni orkar läsa denna bok - GÖR DET. Det är en uppmaning. En order för att kunna bli en bättre människa.

Sedan läser jag i aftonbladet om fosterfamiljen som så käckt behandlat sina fosterbarn genom att hänga upp dem i krokar, låsa in dem och gud vet vad.
Då ramlade tankarna tillbaka till dessa glömda barn, och till boken jag läste.

varför finns det sådana människor? Varför vill man behandla barn så illa? Vad är det för fel i huvudet på dessa människor?

har de också varit utsatta? För de vidare något som de fått uppleva i sitt liv? Eller är det så, att de är så sjuka så att de har tappat sitt värde som människa? Sin existensrätt.?

För alla som gör så här med barn, dessa oskyldiga varelser som blir formade av den miljö, hur vidrig den än är, och blir något annat än vad det var tänkt, har tappat sitt värde som människor.

De är inte människor längre. De är inte djur heller, för inget djur skulle så utstuderat behandla sin egen eller andras avkomma på detta sätt. Det krävs en mer utvecklad hjärna till det. Men när man använder sin ondskefullt utvecklade hjärna till att planera och forma en miljö som kväver barnen och gör dem till spelpjäser i vuxnas liv, så tappar man människovärdet. Man är bara ett odjur.

Det håller mig upptagen just nu.

Hur kan vi rädda barnen?