på något sätt så har helgen dominerats av fotboll. Är det inte det ena så är det det andra. Fotboll igårkväll på teven, när Zlatan spurtade och gjorde sitt lilla bidrag för att få Sverige till VM.
Så långt allt väl. Man sitter framför teven, hejar och tjoar och kan inte påverka för fem öre. det är bara att hänga med liksom.

Och idag. P01 i vårt lilla lag skulle spela cupfotboll mot två andra klubbar. Allt under kontroll.
Men det är då det händer. När man står vid sidolinjen och ser matchen på nära håll, som det slår mig. Jag har blivit en av de där.
En av de där proffstyckarna som egentligen skulle varit tränare, och hade de varit tränare hade man aldrig satt ihop laget på det eller det sättet, man har täckt upp de där hålen som alltid blir på högerkanten, man skulle tagit itu med disciplinproblemen man skulle lalalalalalalala. Såna finns det ju gott om. Man hör dem jämt.
Fast det är ju oftast under tvsända matcher det.
Hemma i soffan.

Här blev det ju lite på allvar. Man ropar order till ungarna på plan, se upp där, täck upp här, följ med bollen, jobba hemåt, ja ni vet. Proffsuttryck som jag plötsligt börjar slänga mig med. Och så kommer jag på . Jag tillhör ju inte ledarna. Jag kanske inte kall stå och hojta.

Så jag är ju inte ett dugg bättre själv. Kanske bara lite mera engagerad vid sidolinjen än de flesta.


Men jag lovar, jag skall tagga ner till nästa match.


tror jag.